"Hålan" hörde jag talas om redan när jag bodde nere på Vaktgatan och skulle flytta upp till Villan. Jag minns min första inre bild som jag fick när kompisarna pratade om hålan som en jättestor håla i marken. Jag såg då framför mig en håla med diameter på fem - sex meter. Inte kunde jag ana att det var flera hundra meter stort. Med skog och dammar och djurliv och gömställen. Från början var det ett utgrävt hål där man tog lera till lerbruket som låg där. Det fanns också två hål varav det ena vattenfylldes snabbt och i detta vatten fanns det fiskar som någon hade släppt dit för det var guldfiskar som simmade där. För mig obegripligt att det kunde finnas guldfiskar där som var stora som gäddor ungefär på fyra fem kilo. Med reservation för att jag var inte så gammal och kunde uppfatta saker och ting fel.

Men hålan var stor för det kan man se på mannen på bilden som tittar ner i hålan. Han stödjer sig på ena benet och vågar inte luta sig över kanten för det var ganska så lerigt där och risken att falla ner var överhängande. En gång när jag var där nere så kom polisen och letade efter något men dom stod också så som mannen på bilden och tittade bara ner. Det var lite som en seger för oss barn att det fanns en plats där man kunde få vara i fred. Nu var vi inte så busiga att vi bröt mot lagen men känslan fanns där i alla fall.

En flygbild över området visar hur stort det egentligen var. Själva grytan överst var även på min tid tom på träd men där byggnaderna ligger till höger så fanns det nästan en liten skog. Varför den vänstra hålan flyttar sig mot ån vet jag inte eller om detta var anledningen till att den vattenfylldes.

Här är en annan vinkel där man kan se lite mera av fabriken som låg där. Man ser också att man planterat träd i en rak linje längs med hålan. Det blev en backe ner där till ån som var en bra plats att åka tefat ner mot ån på vintern. Det gälle bara att stanna innan man kom fram till isen på ån annars kunde det gå illa. Oftast siktade man på ett träd och satte ner fötterna som broms. Men kul var det. När dom rev för att bygga höghusen så var vi ungar inne i ett gammat ryckel och härjade. Där fanns det grejor som dom inte hade tagit bort och som skulle kastas dagen efter. På vinden låg det snäckor och gamla möbler. Vissa minnen stannar kvar för alltid.

Jag var där med vänner från Stallgatan som jag inte känner nu längre och minns inte heller namnen. Vi gjorde slangbellor och spjut och jagade varandra i skogen där nere. Ibland tog man fram lera och gjorde figurer av dom. Vi sprang alltid omkring och hoppade mellan klyftor och vattensamlingar. I dammarna fanns det kväkande grodor som gav stämning på kvällen och dagsländor som surrade över vattenytan. Man lärde sig mycket om naturen där nere och ibland blev man väldigt blöt.

När jag flyttade till Villan så var det som sagt vatten i ett av hålen och den andra var mer eller mindre bevuxen med buskar och träd. Brandstationen buggdes intill och hyreshusen dök upp och omringade hålan men den förblev intakt i många år. Ett eldorado för barn och det var synd att den försvann.